Normer

  • 1. Orientering

    Denna utgåva ersätter utgåva 1 av SEN 24 24 01. Standarden har anpassats till de produkter och den teknik som nu används i värmekabelanläggningar, och till § 110 i 1998 års utgåva från statens Energiverks Starkströmsföreskrifter.
    För installation av värmekabel i explosionsfarliga utrymmen hänvisas till de tilläggsbestämmelser, som finns angivna i starkströmsföreskrifterna och i särskilda standarder för elutrustning i sådana områden.

  • 2. Omfattning

    Denna standard ger anvisningar för fast installation och lågspänning av värmekablar som är tillverkade och provade enligt SS 424 24 11.

  • 3. Referenser

    I denna standard hänvisas till:

    SS 401 03 82 Kablar – ordlista
    SS 424 03 05 Värmekabel – PVC-isolerad ståltråd, typ JK, för uppvärmning av betong. Märkspänning 50 V.
    SS 424 24 11 Värmekabel med märkspänning högst 300/500V – konstruktion och provning.
    IEC PUB 800 Heating cables with a rated voltage of 300/500V for comfort heating and prevention of ice formation
  • 4. Definitioner

    För förklaringar av de begrepp som används i standarden hänvisas till kabelordlista SS 401 03 82 och till Statens starkströmsföreskrifter.

    För denna standards tillämpning gäller dessutom följande definitioner

    4.1 Värmekabel

    Kabel med eller utan ledande hölje, armering och yttermantel, avsedd att avge värme för uppvärmningsändamål och
    – som kan vara tillverkad i godtycklig längd och kännetecknas av sin avgivna effekt per längdenhet eller resistans per längdenhet.
    – som kan vara konfektionerad i avpassad längd med kall anslutningsände
    – som är så fukttålig att den kan spänningsprovas nedsänkt i vatten

    Serieresistiv värmekabel
    Värmekabel vars resulterande resistans vid konstant temperatur ökar med ökande längd.

    Parallellresistiv värmekabel
    Värmekabel vars resulterande resistans vid konstant temperatur minskar med ökande längd.

    Självbegränsande värmekabel
    Värmekabel, vanligtvis parallellresistiv, vars temperatur inte överstiger ett givet högsta värde, oavsett längd och kylförhållanden, när den ansluts till en given spänning.

    I bilaga B visas några exempel på den elektriska kopplingen i värmekablar enligt ovan.

    4.2 Temperatur

    Högsta ledartemperatur
    Den högsta tillåtna temperaturen i kontinuerlig drift på ledaren eller värmeledaren och därmed på angränsande isolering.

    Yttemperatur
    Temperatur på kabelns utsida.

    Märktemperatur
    Den i kontinuerlig drift högsta yttemperatur som kan tillåtas utan att den högsta tillåtna temperaturen på något i kabeln ingående material överskrids.

    4.3 Ledare

    Ledare i serieresistiv värmekabel
    Strömförande värmeledare, företrädesvis av metall, som omges av isolering.

    Anm. I en serieresistiv kabel kan ingå ledare (återledare), som inte är värmeledare.

    Ledare i parallellresistiv värmekabel
    Strömförande ledare av metall, mellan vilka värmeledaren är elektriskt ansluten.

    Värmeledare
    Värmealstrande komponent i en värmekabel.

    4.4 Spänning

    Märkspänning
    Den högsta spänning till jord respektive mellan ledare, för vilken värmekabeln är isolerad.

    Maximal driftspänning
    Den högsta tillåtna spänningen mellan två ledare i en kabel eller mellan en ledares ändar i en kabelslinga.
    Maximal driftspänning kan högst vara lika med märkspänning.

    4.5 Övriga begrepp

    Modul
    Del av en parallellresistiv värmekabel mellan värmeledarens anslutningspunkt till de olika ledarna.

    Ledande hölje
    Utanpå ledarisoleringen anordnad, dragen, sprutad, svetsad eller falsad metallmantel eller flätat hölje av metalltråd eller spunnet hölje av metalltråd med eller utan motspiral.

    Armering
    Hölje av metallband eller av runda eller flata metalltrådar, vanligen avsett att skydda kabeln mot yttre mekanisk åverkan eller att ge kabeln erforderlig mekanisk hållfasthet.
    Anm. Armering kan under vissa angivna förhållanden även utgöra ledande hölje.

    Kall anslutningsände
    Icke värmealstrande kabel avsedd för anslutning av värmekabel till den övriga fasta installationen och så sammankopplad med värmekabeln att den utgör en del av konstruktionen.

    Ändavslutning
    Permanent försegling av en fri ände på en värmekabel.

    Konfektionerad längd
    Fabriksmässigt färdigställd, avpassad längd med kall anslutningsände och ändavslutning eller med två kalla anslutningsändar.

    Termostat
    Temperaturkännande anordning, vars drifttemperatur antingen kan vara fast eller inställbar och som under normal drift håller anläggningens temperatur mellan vissa gränser genom att automatiskt bryta och sluta strömmen till värmekabeln.

    Temperaturbegränsare
    Anordning, som vid onormal drift begränsar värmekablars temperatur genom att automatiskt bryta strömmen till värmekabeln och som är så utförd att dess inställning inte kan ändras av användaren och att den fordrar återställning för hand.

  • 5. Allmänna anvisningar

    5.1 Allmänt

    Värmekabel, som installeras enligt anvisningarna i denna standard skall uppfylla fordringarna i SS 424 24 11. Detsamma gäller skarvar, skarvsatser och ändavslutningar.

    Värmekabelanläggning skall dimensioneras så att kabeln i drift inte utsätts för eller antar högre temperatur än angiven märktemperatur och att omgivningen inte utsätts för skadlig temperatur.

    Anläggningens temperatur regleras normalt med termostat men termostaten får inte betraktas som ett skydd mot skadlig temperatur. Om anläggningen måste dimensioneras så att värmekabeln vid kontinuerlig inkoppling kan förorsaka skadlig temperatur skall den, utöver termostat, förses med temperaturbegränsare.

    Värmekabeln måste skyddas mot mekanisk åverkan och kemiska angrepp. Erfarenheterna visar att risken för skador på värmekabeln är störst medan installation och byggnadsarbeten pågår. Man måste därför vara uppmärksam på att kabeln under montering inte utsätts för otillåtna mekaniska påkänningar samt att kabeln snarast möjligt täcks med det material den skall skyddas med i den färdiga installationen. Den skyltning, som erfordras enligt avsnitt 5.14, bör av samma anledning sättas upp så tidigt som möjligt.
    Om kabelns båda ändar ansluts till matande ledning skall det ledande höljet i kabelns båda ändar anslutas till skyddsledare. Det bör uppmärksammas att vid serieresistiv kabel utan återledare induceras härvid en cirkulerande ström i det ledande höljet.
    Observera dock att om värmekabel med ledande hölje är ansluten till skyddsklenspänning skall det ledande höljet och till detta anslutna anläggningsdelar vara isolerade från jord och vara anslutna till mittpunkten på skyddstransformatorns ojordade nedlindning.
    Vad som ovan sagts beträffande ledande hölje gäller även armering.

    5.2 Anslutning till gruppledning

    Värmekabel skall vara fast ansluten. Undantag föreligger vid härdning av betong, se avsnitt 6.8.

    Värmekabel får inte införas i kopplingsdosa, vilket innebär att all värmekabel skall vara utrustad med kall anslutningsände. Sådan kall anslutningsände skall dimensioneras och installeras enligt gällande föreskrifter för fast förlagd kabel.

    Under förutsättning att ledartemperaturen inte överstiger 70°C jämställs med kall anslutningsände hos parallell-resistiv kabel en del av kabeln om denna är så utförd och installerad att den utgör en kallsektion.

    Självbegränsande värmekabel får användas utan speciell, kall anslutningsände om ingen del i kabeln kan anta högre temperatur än 70°C oavsett hur kabeln är förlagd.

    5.3 Skarv och ändavslutning

    Med skarv avses här såväl skarv mellan två värmekablar som skarv mellan värmekabel och kall anslutningsände.
    Fabrikstillverkad skarv och skarvsats avsedd att användas vid installation skall uppfylla kraven enligt SS 424 24 11. Skarvning vid installation skall utföras enligt de anvisningar som enligt SS 424 24 11 skall medfölja skarvsats.
    Vad ovan sagts gäller även ändavslutning.

    5.4 Skyddsjordning av ledande hölje och armering

    Ledande hölje i värmekabel bör alltid anslutas till skyddsledare i matande gruppledning, även när krav på skyddsjordning inte föreligger. Anledningen till detta är att underlätta bortkoppling av felaktig anläggning enligt avsnitt 5.6.

    5.5 Frånkoppling

    Värmekabelanläggning skall vara försedd med elkopplare för allpolig frånkoppling.

    5.6 Frånkoppling vid fel

    En värmekabelanläggning skall automatiskt frånkopplas om ett fel förorsakar skadlig uppvärmning eller om skadlig felström kan avledas till kabelns ledande hölje eller till en angränsande byggnadsdel.

    I bilaga C visas ett antal exempel på olika typer av värmekablar och hur olika skydd kan åstadkomma frånkoppling vid fel. Som framgår av dessa exempel kan man inte ge några generella anvisningar om hur skydden skall anordnas utan valet av skydd måste utgöra en del av anläggningens dimensionering.

    Av exemplen framgår även att gruppsäkringen ensam sällan utgör ett tillräckligt skydd. Det är inte heller säkert att en kombination av en säkring och jordfelsbrytare skyddar en anläggning mot alla felfall. Lämpligt placerade temperaturbegränsare kan därför bli en nödvändig del av anläggningen.

    Risken för mekaniska skador på grund av låg temperatur vid installationen måste beaktas. Enligt SS 424 24 11 skall med kabeln följa uppgift om den lägsta temperatur vid vilken kabeln får installeras.

    Normalt håller man dock frånkoppling av en anläggning om man:

    • vid serieresistiv kabel använder jordfelsbrytare med utlösningsström mindre än värmekabelns märkström.
    • vid parallellresistiv kabel använder jordfelsbrytare med utlösningsström mindre än märkströmmen i en modul.

    Jordfelsbrytarens märkutlösningsström skall alltid väljas så låg som möjligt men inte vara större än 30 mA om jordfelsbrytaren är avsedd att skydda mot en elchock och inte större än 300 mA om den är avsedd att skydda mot brand.

    5.7 Närhet till annan installation

    Värmekabel skall förläggas så att den inte kan förorsaka skadlig temperatur hos en annan installation eller byggnadsdel. För annan elinstallation gäller normalt att den inte får anta högre temperatur än 70°C.

    5.8 Närhet till brännbar byggnadsdel

    Värmekabel får under normal drift vid högsta belastning inte föranleda högre temperatur än 80°C på angränsande brännbar byggnadsdel. Eftersom kabeln vid felfall kan förorsaka högre temperatur eller ljusbåge skall den förläggas ovanpå en skyddsplåt i rör av metall eller på ett avstånd i luft av minst 10mm till brännbar byggnadsdel.

    5.9 Beröring med metallföremål

    Värmekabel skall förläggas så att metallisk beröring inte kan uppstå mellan å ena sidan värmekabelns ledande hölje eller armering och å andra sidan armeringsjärn, rörledning av metall för vatten etc eller metallhölje på svagströmskabel. Beträffande undantag då värmekabel används för att värma en rörledning, se avsnitt 6.7.1.

    5.10 Förläggning av installationsrör

    Värmekabel får inte förläggas i installationsrör av isolermaterial, t.ex. VP-rör.

    Vid förläggning av värmekabel i installationsrör av metall skall kabeln vara försedd med yttermantel oavsett om kabeln har ledande hölje eller inte.

    Värmekabelanläggning där kabeln förläggs i installationsrör skall dimensioneras med hänsyn till den försämrade värmeavgivningen från den i röret löst liggande värmekabeln. Detta innebär i regel att värmekabel med högre märktemperatur måste användas vid förläggning i rör än vid förläggning i direkt kontakt med omgivande material.

    Vid förläggning i rör i mark skall rören vara korrosionsskyddade.

    5.11 Fastsättning av värmekabel

    Installation av värmekabel skall utföras så att kabeln inte oavsiktligt kan flyttas ur sitt läge och därmed värmeavgivning försämras och risk för överhettning uppstår.

    Fästklammer eller annan fästanordning skall utföras så att den inte kan skada kabeln.

    5.12 Ingjutning av värmekabel

    Värmekabel, som gjuts in, får inte korsa dilationsfogar.

    5.13 Anläggning i det fria ute på allmän plats

    Med värmekabelanläggningar i det fria avses här t.ex. anläggningar för uppvärmning av trappor, gång- och körbanor, idrottsarenor osv. Innan arbete med en sådan anläggning påbörjas skall installatören samråda med berörda lokala myndigheter såsom televerk, energiverk, vattenverk och gatukontor. Detta gäller såväl vid nyanläggning som vid ändring eller borttagning av en befintlig anläggning.

    5.14 Skyltning vid gruppcentral och vid värmekabelanläggning

    En tydlig och varaktig skylt, som anger att värmekabelanläggning är ansluten, skall sättas upp vid gruppcentralen.
    Värmekabelns effekt och spänning skall anges för varje värmekabelgrupp.

    Om värmekabeln inte är förlagd väl synligt skall det vid gruppcentralen även finnas en skiss eller ritning som visar anläggningens utsträckning och förläggningsmönster.

    Vid värmekabelanläggning i det fria, som inte skyddas av hårdgjord yta, skall varaktiga och väl synliga skyltar, som ger tydlig information om anläggningen, även sättas upp på lämpliga platser vid anläggningen. Krav på sådan skyltning gäller även takanläggningar.

    5.15 Kontroll av isolationsresistans och märkdata

    Innan anläggningen kopplas in första gången skall isolationsresistansen uppmätas och noteras.

    I samband med första inkoppling skall strömmen eller resistansen i kretsen uppmätas och överensstämmelsen med beräknade värden kontrolleras. I anläggningar med skyddsklenspänning bör alltid strömmen uppmätas.

    Dessa mätningar bör upprepas med lämpliga intervaller sedan anläggningen tagits i drift. Takvärmeanläggningar bör kontrolleras minst en gång om året.

  • 6. Särskilda anvisningar för olika användningsområden

    6.1 Allmänt

    I detta avsnitt lämnas anvisningar för några olika användningsområden för värmekablar. Dessa anvisningar lämnas främst med hänsyn till anläggningens person- och brandsäkerhet.

    I tabell 1 lämnas ungefärliga värden på effektbehovet vid de tillämpningar som behandlas i standarden. Dessa värden är att betrakta som allmänna riktlinjer och kan inte utan noggranna beräkningar användas för dimensionering av en anläggning. För detaljerade beräkningar av effekt- och energibehov hänvisas till Svensk Bygg-norm samt till värmeteknisk litteratur.

    I anvisningarna nedan anges bl a vilka kabeltyper som minst krävs för olika tillämpningar. Det bör observeras att en anläggning kan omfattas av flera av dessa anvisningar och att kabeltypen måste väljas enligt de högsta kraven.

    Kabeltyperna betecknas med en kod enligt SS 424 24 11 som även förklaras i bilaga A till denna standard. Uppgift om kabelns märktemperatur har utelämnats i beteckningarna nedan eftersom detta närmast är en dimensioneringsfråga.

    Där anvisningarna nedan vid ”Kabelutförande” anger att mekaniskt skydd erfordras bör detta skydd vara likvärdigt med värmekabelns armering. Se fordringarna i SS 424 24 11, avsnitt 11.6.10.

    Beträffande termostatreglering och temperaturbegränsare, se avsnitt 5.1.

    6.2 Anläggningar för rumsuppvärmning

    Med rum avses här alla utrymmen som inte är att hänföra till ”brandfarliga utrymmen” eller ”explosionsfarliga utrymmen”.

    Beträffande

    • -brandfarliga utrymmen, se avsnitt 6.10
    • -djurstallar, se avsnitt 6.11
    • -explosionsfarliga utrymmen, se särskild standard för sådana utrymmen.

    6.2.1 Golv

    Vid förläggning av värmekabel i golv skall områden lämnas fria där borrning och fastskruvning kommer att göras. Hänsyn skall tagas till fast installerad utrustning som t.ex. köksinredning och garderober, under vilka effekten bör reduceras. Termostat med givaren i golvet bör användas

    6.2.1.A Ingjutning och nedspackling av värmekabel

    Minsta förläggningsdjup skall vara 10mm från ovansida golv till ovansida kabel vid ingjutning och nedspackling.
    Om möjligt bör förläggningsdjupet göras större än 10mm för att temperaturen på golvet skall bli jämn.

    Spackelmassa får inte reagera med eller lösa skarv eller kabelisolering.

    Kabelutförande: Vid direktingjutning CM
    I rör av metall BM

    6.2.1.B Träbjälklag

    Se avsnitt 5.8 beträffande värmekabel i närhet av brännbar byggnadsdel.

    Kabeln skall sättas fast på metallnät med ett största avstånd mellan fästpunkterna av 350mm. Om kabeln förläggs i rör av metall kan avståndet mellan fästpunkterna ökas till högst 500mm. Metallnätet skall sättas fast på bjälkarnas vertikala sidor så att minst 30mm luftspalt erhålls från undersida golv till ovansida kabel.

    Samma minsta luftspalt skall innehållas vid förläggning i rör. Det är viktigt att kabeln fördelas jämnt över hela golvytan.

    Värmekabeln skall förläggas mellan golvbjälkarna och så att korsning av dessa endast behöver ske i bjälkarnas ändar. Sådan korsning skall ske i utfasade spår. Med ett minsta avstånd av 5cm mellan närliggande värmekablar. Spåren skall vara skyddade av plåt eller annat obrännbart material, som följer kabeln minst 10mm utanför träbjälken.

    Kabelutförande: BM

    6.2.2 Väggar

    TEXT??????????????

    6.2.3 Dörr- och fönsterkarmar

    Karmkonstruktioner som skall värmas med värmekabel, t.ex. frysrum, förutsätts här vara utförda av metall. Värmekabeln förläggs mekaniskt väl skyddad i konstruktionen och med direkt anliggning mot metallytan.

    Kabelutförande: Om karmkonstruktionen är skyddsjordad (se avsn. 5.9) AU
    Övriga utföranden: BM

    6.3 Anläggningar för uppvärmning av takanläggningar

    Med takanläggning avses här yttertak, skärmtak, gesimsrännor, ränndalar, hängrännor, stuprör på eller i byggnad etc.
    Anläggning skall skyddas av jordfelsbrytare med max. 30 mA märkutlösningsström eller matas med skyddsklensspänning.
    Beträffande skyltning, se avsnitt 5.14.

    6.3.1 Yttertak

    Värmekabeln skall genom sitt läge eller utförande eller på annat sätt vara skyddad mot skador från sådan mekanisk åverkan som kan förekomma på taket.

    Kabeln får inte ligga direkt mot vassa kanter.

    Kabeln skall fästas på betryggande sätt. Hål bör inte göras i underlaget så att risk för framtida vattenläckage uppstår.

    Värmekabeln får inte läggas direkt mot brännbar byggnadsdel utan fästes t.ex. mot en mellanliggande skyddsplåt, eller förläggs i korrosionsskyddade stålrör.

    Beträffande närhet till brännbar byggnadsdel, se även avsnitt 5.8. Innan anläggningen tas i drift varje höst bör värmekabelns omgivning rensas från löv och liknande brännbart material.

    Kabelutförande:
    Öppen förläggning CM
    I rör av metall BM

    6.3.2 Ränndalar, gesimsrännor, hängrännor

    Värmekabeln väljs med hänsyn till materialet i rännan. Vid ränna av plast får värmekabelns yttemperatur uppgå till max. 70°C och rännan får inte ligga direkt på brännbart material.

    Kabelutförande: Öppen förläggning CM

    Observera att en anläggning av denna typ skall vara inkopplad innan frysning inträffar. Om anläggningen kopplas in sedan frysning skett föreligger risk för isras i stupröret, vilket kan ge upphov till stora och okontrollerbara dynamiska krafter på kabeln och dess fästanordningar.

    Kabelutförande:
    Självbärande eller med inbyggd bärlina CMS
    Klammad mot separat bärlina CM

    6.4 Grundsulor, trappor, körramper och markytor med hård beläggning

    Detta avsnitt avser byggnadskonstruktioner i det fria där värmekabelns uppgift främst är att smälta snö och att förhindra isbildning eller, i grundsula till källarlösa hus, att förhindra tjälskjutning.

    Om värmekabeln förläggs i gjutna byggnadskonstruktioner bör skiktet ovanför kabeln vara minst 30mm.

    Vid förläggning i markytor med hård beläggning bör värmekabeln läggas i en sandbädd närmast under beläggningen. Inga vassa stenar eller andra föremål för förekomma i bädden eller angränsande skikt. Kabelns djup i sandbädden väljs med hänsyn till dels jämn värmedistribution, dels behovet av mekaniskt eller termiskt skydd vid påläggning av ytskiktet, t.ex. varm asfalt.

    Kabelutförande:
    Vid direktingjutning eller i mark CM
    I rör av metall, ingjutna eller i mark BM

    6.5 Anläggningar för undvikande av tjäle under golv i fryshus, ishallar m.m.

    Detta avsnitt avser anläggningar som skall förhindra att temperaturen närmast under golv understiger 0°C.
    Kabeln skall förläggas under den termiska isoleringen i golv.

    Kabelutförande:
    Vid direktingjutning eller i mark CM
    I rör av metall, ingjutna eller i mark BM

    6.6 Anläggningar för uppvärmning av icke hårdgjorda ytor i det fria

    Detta avsnitt avser markanläggningar såsom fotbollsplaner, trädgårdsland, växthus etc.

    Värmekabeln bör läggas i en bädd av sand, med lämplig kornstorlek, över och under kabeln. Inga vassa stenar eller föremål får förekomma i bädden eller angränsande skikt. Kabelns djup under markytan bör inte vara mindre än 150mm.

    Värmekabel för markuppvärmning i växtodling måste skyddas mekaniskt mot skador från sådana verktyg som används vid markberedning och plantering.

    Beträffande skyltning, se avsnitt 5.14

    Kabelutförande:
    Direkt i mark CM
    I rör av metall BM

    6.7 Anläggningar för uppvärmning av rör och liknande

    Med rör och liknande avses här rör för transport och tankar för förvaring av pumpbara media vilka måste värmas till eller hållas vid pumpbar viskositet, t.ex. rörsystem för transport av olja och oljeprodukter, även som vatten-, avlopps- och dräneringsrör förlagda på icke frostfritt djup.

    Invändig förläggning i rör tillåts endast när vätskan till huvudsaklig del utgörs av vatten.

    6.7.1 Utvändig förläggning

    Allmänt gäller att värmekabel skall förläggas på utsidan av rörledning eller cistern och så att god värmeöverföring erhålls utan att kabelns ledande hölje eller armering är i metallisk kontakt med röret eller cisternen.

    Om sådan metallisk kontakt inte kan undvikas på grund av erforderlig hög yttemperatur på kabeln skall anläggningen skyddas av jordfelsbrytare vars märkutlösningsström skall vara så låg som möjligt och inte högre än 300mA.

    Kabelutförande:
    Normalt
    • med mekaniskt skydd, eller så förlagd att det inte föreligger risk för mekanisk åverkan BM
    • utan mekaniskt skydd CM
    För vissa högtemperaturanläggningar tillåts dock enligt ovan
    • med mekaniskt skydd eller så förlagd att det inte föreligger risk för mekanisk åverkan BU
    • utan mekaniskt skydd CU

    6.7.2 Invändig förläggning i rör

    Värmekabel, skarvar och genomföringar avsedda för invändig förläggning i rör under tryck, skall vara speciellt konstruerade för denna användning vid max. effekt per längdenhet och max. ledningstryck. Se SS 424 24 11, avsnitt 11.6.5, beträffande spänningsprovning.
    Om risk finns att värmekabel kan vara inkopplad i tomt plaströr får kabelns yttemperatur inte kunna uppgå till mer än 65°C.

    Vid rörledningar för dricksvatten skall materialet i värmekabelns mantel väljas i enlighet med Livsmedelsverkets bedömning.

    Vid förläggning i dräneringsrör och avloppsrör måste beaktas att kabeln inte får utsättas för kemiska angrepp eller mekanisk åverkan under drift eller vid rengöring av rörledning.

    Kabelutförande:
    I rör för dricksvatten under tryck BMV eller BMX
    I annat rör under tryck BMT
    I avloppsrör eller dräneringsrör, som ej står under tryck BM

    Anm. Värmekabel typ BMX har yttermantel av icke brandhämmande material och skall omedelbart före eller efter genomföringen skarvas till kall anslutningsände, som uppfyller brandspridningskraven enligt SS 424 14 75, Klass 2.

    6.8 Anläggningar för uppvärmning vid härdning av betong

    Detta avsnitt avser anläggningar av engångskaraktär eller monterade enheter för upprepad användning, endast avsedda att användas under härdningsprocessen.

    Matning skall ske antingen med skyddsklenspänning eller med lågspänning. I det senare fallet skall anläggningen skyddas av jordfelsbrytare vars märkutlösningsström skall vara så låg som möjligt och inte högre än 300 mA. Jordfelsbrytarens funktion skall provas varje gång anläggningen tas i drift.

    Dessa anläggningar får, till skillnad från övriga anläggningar enligt denna standard, anslutas till matande gruppledning med anslutningskabel och anslutningsdon eller skarvdon och vidare får värmekabeln förläggas i installtionsrör av isolermaterial.

    Kabelutförande:
    Vid skyddsklenspänning Kabeltyp JK enligt SS4240305
    Vid annan matning BM

    6.9 Anläggningar för uppvärmning av oisolerade konstruktionsdelar utomhus eller i kalla utrymmen

    Med oisolerade konstruktionsdelar avses här sådana konstruktionsdelar som på grund av sin funktion inte kan vara försedda med termisk isolering. Exempel här på är banor för telfrar och traverser i det fria.

    Kabel för uppvärmning av oisolerade konstruktionsdelar skall förläggas så att kabeln är mekaniskt väl skyddad. Om ett separat mekaniskt skydd används skall detta vara utfört av material som är mekaniskt motståndskraftig vid högsta och lägsta förekommande temperatur.

    Kabelutförande:
    Med mekaniskt skydd eller så förlagd att det inte föreligger risk för mekanisk åverkan BM
    Utan mekaniskt skydd CM

    6.10 Anläggningar i brandfarliga utrymmen

    Värmekabeln skall vara dimensionerad och förlagd så att temperaturen på uppvärmda ytor, som kan beröras eller på vilka damm kan ansamlas, inte överstiger 100°C. Det måste härvid beaktas att ansamling av damm kan medföra sämre värmeavledning och därmed högre temperatur.

    Anläggningen skall skyddas av jordfelsbrytare vars märkutlösningsström skall vara så låg som möjligt och inte högre än 300 mA. Utöver detta så måste givetvis kraven på frånkoppling vid fel enligt 5.6 uppfyllas.

    Kabelutförande:
    Vid ingjutning CM
    Vid annan förläggning BM

    6.11 Anläggningar för uppvärmning i djurstallar

    Starkströmsföreskrifterna § 51 anger särskilda tilläggsbestämmelser för olika typer av djurstallar. För värmekabelanläggningar gäller att alla typer av djurstallar skall betraktas som brandfarliga utrymmen.

    I djurstallar med värmekabelanläggning skall dessutom särskilda skyddsåtgärder vidtas om inte anläggningen matas med skyddsklenspänning. Sådana särskilda skyddsåtgärder kan vara potentialutjämning eller elektriskt avskild miljö för djuren. Åtgärderna är nödvändiga därför att t.ex. ett avbrott i PEN-ledaren medför att skyddsjordade utsatta delar antar en spänning till omgivningen som är farlig för djuren.

    Potentialutjämning innebär att alla utsatta delar förbinds galvaniskt med varandra och med andra ledande delar och konstruktionsdelar i byggnaden, t.ex. armeringsjärn, rörledningar, fodergrindar mm och med jord.

    Elektriskt avskild miljö innebär att åtgärder vidtas så att djuren inte kan komma i beröring med skyddsjordade utsatta delar, varken direkt eller indirekt t.ex. via rörledning. Som exempel skiljs ledande rördelar för vatten eller för mjölkning med isolerslang från utsatta delar. En kabel med ledande hölje betraktas som elektriskt avskild om den är försedd med yttermantel av isolermaterial och om den under inga omständigheter kan utsättas för sådan åverkan att yttermanteln skadas.

    Anläggningen skall skyddas av jordfelsbrytare vars märkutlösningsström skall vara så låg som möjligt och inte högre än 300 mA. Vid skyddsklenspänning skall jordfelsbrytaren vara kopplad så att den frånkopplar anläggningen vid överledning till det ledande höljet.

    Kabelutförande:
    Vid ingjutning CM
    Vid annan förläggning BM

    Tabell 1

    Riktvärden på effektbehov vid några olika tillämpningar med värmekabel
    För detaljerade beräkningar av erforderligt effekt- och energibehov hänvisas till Svensk Byggnorm, samt till värmeteknisk litteratur.

    Nedanstående riktvärden hindrar inte användningen av självbegränsande värmekabel som kan avge större effekt innan stabila driftsförhållanden uppnåtts.

    TILLÄMPNING EFFEKTBEHOV ANMÄRKNING
    Golvuppvärmning 60-100 W/m² Golvyta
    20-30 W/m³ rumsvolym
    Beroende på rumstyp och isolering
    Träbjälklag max 15 W/m
    max 80 W/m²
    Se avsnitt 5.8
    Frostskydd av rör 5-10 W/m (invändigt)
    5-15 W/m (utvändigt)
    Hängrännor, stuprör 15-40 W/m Vid plastränna max. 15 W/m
    Obrännbara tak och ränndalar 80-250 W/m²
    Papptak max 15 W/m
    max 80 W/m²
    Se avsnitt 5.8
    Issmältning, mark 150-250 W/m²
    Snösmältning, mark 200-400 W/m²
    Markuppvärmning, växthus, fotbollsplaner etc 40-80 W/m² Marktemperatur 8-40°C
    Betonggjutning, engångsbruk 100-150 W/m² Valv, vägg
    Frostskydd under fryshus och isbanor 10-20 W/m²

  • BILAGA A

    Beteckningssystem för värmekablar

    Värmekablar, konstruerade och provade enligt SS 424 24 11, kan förekomma i ett närmast obegränsat antal utföranden beroende på tillämpning, materialval etc. Det tidigare beteckningssystemet med bastyper enligt den nu ersatta standarden SEN 24 24 01, utgåva 1, har därför ändrats och gjorts mera generellt. Nedan lämnas en beskrivning av det nya beteckningssystemets uppbyggnad. Se vidare SS 424 24 11.

    För att underlätta en jämförelse med tidigare bastyper enligt SEN 24 24 01, utgåva 1, och med värmekablar enligt IEC Publication 800 anges nedan även dessa beteckningssystem och exempel på översättning.

    A. Beteckningssystem enligt SS 424 24 11

    Värmekablar betecknas med ett kodsystem i 3 eller 4 delar.

    Del 1 anger kabelns märktemperatur i °C
    Del 2 anger förekomst och typ av ledande hölje och armering

    Utan ledande hölje Med ledande hölje
    utan armering Med armering
    A B C

    1) Armeringen kan antingen vara separat eller utförd så att den samtidigt utgör ledande hölje.

    Del 3 anger förekomst av yttermantel av isolermaterial
    U = utan mantel
    M = med mateln

    Del 4 anger i förekommande fall speciella utföranden för angivna tillämpningar
    S utförande för montering i stuprör
    V utförande för invändig förläggning i dricksvattenrör under tryck
    X utförande med icke brandhämmande yttermantel och för invändig förläggning i dricksvattenrör under tryck
    T utförande för invändig förläggning i annat rör under tryck

    Exempel: En kabel med märktemperatur 90°C, med ledande hölje/armering och med yttre plastmantel betecknas 90 CM.

    B. TIDIGARE ANVÄNDA BETECKNINGAR FÖR BASTYPER ENLIGT SEN 24 24 01, UTGÅVA 1

    Märk-
    tape
    °C

    utan
    metall-
    hölje
    Med metallhölje Med metallhölje som även utgör armering
    Utan armering Med armering
    Utan
    korro-
    sions-
    hind-
    rande
    hölje
    Med
    korro-
    sions-
    hind-
    rande
    hölje
    Utan
    korro-
    sions-
    hind-
    rande
    hölje
    Med
    korro-
    sions-
    hind-
    rande
    hölje
    Utan
    korro-
    sions-
    hind-
    rande
    hölje
    Med
    korro-
    sions-
    hind-
    rande
    hölje

    60
    90
    170
    > 170

    KA
    LA
    MA
    NA
    KB
    LB
    MB
    NB
    KC
    LC
    MC
    NC
    KD
    LD
    MD
    ND
    KE
    LE
    ME
    NE
    KF
    LF
    MF
    NF
    KG
    LG
    MG
    NG

    Exempel på översättning:

    Tidigare bastyp Ny Beteckning
    LC  90 BM
    MD  170 CU

    C. Betecknningar på värmekablar enligt IEC PUBLICATION 800

    Dessa kablar betecknas med ett kodsystem i fyra delar:

    Del 1 anger standarden 800 IEC

    Del 2 består av siffror (10-50) och anger utförandet, speciellt förekomst och typ av metallhölje och armering.
    För detaljer om de olika utförandena se IEC Publication 800.

    Del 3 anger material i isoleringen och dess märktemperatur, t.ex. XLPE 80

    Del 4 anger i förekommande fall material i yttermantel och dess märktemperatur, t.ex. PVC 70.

    Exempel på beteckning: 800 IEC 20/XLPE/PVC 70
    Motsvarande beteckning enligt SS 424 24 11: 70 BM


    BILAGA B

    Exempel på olika typer av värmekablar

    Serieresistiv kabel med en värmeledare. Anslutning i kabelns båda ändar.

    Serieresistiv kabel med två värmeledare. Anslutning i kabelns ena ände.

    Serieresistiv kabel med en värmeledare och med återledare som möjliggör anslutning i kabelns ena ände.

    Serieresistiv kabel med flera värmeledare som möjliggör flera effektsteg genom serieparallellkoppling.

    Parallellresistiv kabel. Avståndet mellan värmeledarens anslutningar till de två ledarna (modulen) kan t.ex. vara 1m.

    Parallellresistiv kabel. Delen A, i vilken värmeledaren inte är strömförande, får betraktas som ”kall anslutningsände”. Delen A är alltid kortare än modulen.

    Självbegränsande parallellresistiv kabel.

    BILAGA C

    Exempel på skydd mot fel i värmekablar

    Nedanstående exempel, som anknyter till avsnitt 5.6 i standarden, avser att visa ett antal felfall på olika typer av värmekablar och hur man kan gå tillväga för att välja lämpliga skydd mot skadlig uppvärmning eller spänningssättning av skyddsjordade delar.

    EXEMPEL 1

    Serieresistiv kabel med en värmeledare och ledande hölje och ansluten i kabelns båda ändar till fas respektive nolla i en gruppcentral. Felet utgörs av överledning från värmeledaren till det ledande höljet.

    L = värmekabelns totala längd
    X = avståndet från felstället till den ände av kabeln som är ansluten till gruppsäkringen

    Antag att värmekabeln har en märkström av 7.5A och gruppsäkringen är på 10A.

    För en 10A säkring gäller att den inte får bryta 15A inom en timme men att den skall bryta 19A inom en timme.

    I det aktuella fallet uppnås 15A i kretsen när X = 0.5L och 19A vid X = 0.4L. Effekten per längdenhet i sträckan X blir därvid 4 gånger respektive 6 gånger den normala, projekterade effekten, vilket ger uppenbar risk för brand eller skadlig uppvärmning.

    Även av kretsschemat framgår att en jordfelsbrytare, med märkström t.ex. 300 mA, i detta fall skulle ge bortkoppling även vid värden på X som är mycket nära L.

    EXEMPEL 2

    Om en kabel av samma typ som i exempel 1 ansluts mellan två faser, dvs till systemets huvudspänning, kommer vid en överledning mellan värmeledaren och det ledande höljet spänningen över vardera delen av värmekabeln att bli lika med fasspänningen, dvs 1/3 av den normala spänningen över hela kabeln.

    Den minsta strömökningen inträffar när felet är beläget mitt på värmekabeln. Strömmen i vardera halvan blir då 2/3 = 1.15 gånger märkströmmen och förmår inte lösa någon av säkringarna. Effekten per längdenhet ökar med ca.30%.

    Om även i detta exempel värmekabelns märkström antas vara 7.5A och gruppsäkringarna antas vara 10A uppnås strömmen 15A respektive 19A först när sträckan X blir mindre än 0.3L respektive 0.23L räknat från någon av kabelns ändar. I den kortare av värmekabelns båda delar är då effekten per längdenhet, liksom i exempel 1, fyra (4) respektive sex (6) gånger den normala.
    Även i detta exempel skulle en jordfelsbrytare utgöra ett fullgott skydd.

    EXEMPEL 3

    Serieresistiv kabel med två värmeledare och ledande hölje, ansluten mellan fas och nolla i kabelns ena ände. Felet antas bestå av överledning antingen mellan en värmeledare och det ledande höljet (a) eller mellan de två värmeledarna (b).

    a. Överledning till det ledande höljet
    Samma beräkningssätt som i exempel 1 kan tillämpas: men genom att värmeledaren går fram och åter fås dubbla märkströmmen redan när X = L och 2.5 gånger märkströmmen vid X = 0.8 L. Effekten per längdenhet blir som i exempel 1.

    Även om den för överledningsfel mest riskfyllda delen av kabeln procentuellt har minskat jämfört med exempel 1 kvarstår dock det faktum att enbart gruppsäkringen inte utgör ett fullgott skydd. Observera att om kabeln har en återledare, som inte är en värmeledare, blir förhållandet helt likvärdigt med exempel 1.

    Liksom i exempel 1 utgör en jordfelsbrytare även i detta exempel ett fullgott skydd.

    b. Överledning mellan de två värmeledarna
    Denna typ av överledning innebär en avkortning av värmekabeln och leder till en ökning av strömmen och effekten per längdenhet helt likvärdig med exempel 1.

    Till skillnad från alla exemplen hittills utgör i detta fall en jordfelsbrytare inget skydd eftersom ingen ström avleds till skyddsledaren.
    Man kan då tillgripa en temperaturbegränsare som placeras nära den matande änden av kabeln och som bryter så snart effekten per längdenhet och därmed temperaturen, överskrider projekterade värden.

    EXEMPEL 4

    Parallellresistiv kabel med ledande hölje och ansluten i enda änden mellan fas och nolla. Felet antas bestå av överledning antingen mellan värmeledaren och det ledande höljet (a) eller mellan värmeledaren och en av ledarna (b)

    För att åskådliggöra dessa felfall antas att kabeln har en märkeffekt av 20 W/m vid 230V och att modulen är 1m. Om kabeln är 100m lång fås en total märkström av 9A och vidare kan antas att den matas från en 10A gruppsäkring.

    Strömmen genom en modul är alltså 0.09A eller 1% av totala märkströmmen. För att nå strömmen 19A genom säkringen, som säkert ger brytning inom 1 timme, krävs alltså ca 10A genom en felaktig modul. Vid strömmar av denna storlek fungerar värmeledaren i den felaktiga modulen som säkring och brinner av.

    Intressantare är då att studera vad som händer vid mindre felströmmar i en modul och vid vilka gruppsäkringen alltså inte utgör något skydd.

    a. Överledning till det ledande höljet

    Beteckningar:

    L = modullängden
    X = avståndet mellan värmeledarens anslutning till fasledare och felstället i den aktuella modulen
    Po = märkeffekten per modul

    Vid normal drift blir effekten per längdenhet: Po/L

    Vid överledning till det ledande höljet blir effekten i delen X av modulen: Px = L/XPo
    och effekten per längdenhet i denna del av modulen blir:
    Px/X = L/X² = (L/X)² Po/l
    dvs jämfört med normal drift ökar effekten per längdenhet med (L/X)²

    Om felet t.ex. ligger mitt i modulen får man alltså i den strömförande halva modulen dubbla normala strömmen och en effekt som är fyra gånger den normala effekten på denna sträcka.

    Som tidigare visats är gruppsäkringen inget skydd mot detta fel. En jordfelsbrytare kan skydda anläggningen som framgår nedan måste dess utlösningsström väljas med omsorg.

    Om kabelns märkeffekt enligt ovan är 20 W/m, dvs normala modulströmmen är 90 mA, ger en 30 mA jordfelsbrytare frånkoppling även vid stora värden på X. En 300 mA jordfelsbrytare kräver för utlösning att felstället ligger vid X = 0.31, varvid effekten per längdenhet kan uppgå till ca 11 gånger det normala värdet utan att jordfelsbrytarens märkutlösningsström uppnås.

    b. Överledning mellan värmeledare och en ledare

    Ström- och effektmässigt är detta fall likvärdigt med fallet a, ovan men eftersom ingen ström avleds till skyddsledaren kan inte en jordfelsbrytare skydda anläggningen.

    Enligt ovan kan vid serieresistiva kablar en eller, vid anslutning till huvudspänning, två lämpligt placerade överhettningsskydd skydda mot övertemperatur. Vid parallellresistiva kablar är detta inte möjligt på samma enkla sätt eftersom övertemperaturen bara uppträder nära felstället.

    Man kan därför bara skydda sig mot detta felfall genom att kabeln förläggs på sådant sätt att en enstaka varm punkt ej kan orsaka skadlig uppvärmning.

    Erfarenhetsmässigt är detta dock ett mycket osannolikt felfall eftersom värmeledaren oftast brinner av i en felaktig modul.

    EXEMPEL 5

    Serieresistiv kabel med ledande hölje, ansluten till trefassystem och Y-kopplad med frisvävande nollpunkt. Felet antas bestå av överledning mellan en värmeledare och det ledande höljet.

    Förhållanden blir här mycket lika de i exempel 1, dvs för att säkringen skall lösa krävs i praktiken värden på X som är mindre än halva L och risken för skadlig uppvärmning är stor.

    Om säkringen F3 löser kommer en ström att fortsätta att flyta genom den bortre änden av den felaktiga kabeln från de två friska faserna.

    Denna ström blir dock alltid mindre än märkströmmen och kan inte förorsaka någon skadlig uppvärmning.

    Liksom i exempel 1 utgör en jordfelsbrytare, i detta fall gemensam för alla tre faserna, det bästa skyddet.

    EXEMPEL 6

    Serieresistiv kabel med ledande hölje-, ansluten till skyddstransformator och med det ledande höljet anslutet till skyddstransformatorns mittpunkt. Felet antas bestå av överledning mellan värmeledaren och det ledande höljet.

    Om värmekabelns totala längd är 2 L kan man först konstatera att om felet är beläget på avståndet L, dvs mitt på kabeln, får man ingen felström.

    Vid andra värden på X får man en ström i ledande höljet, DI, vars storlek blir
    DI = Im x 2(1-a)/a(2a)
    a = X/L
    Im = märkströmmen

    Liksom i exempel 1 utgör säkringarna inget säkert skydd mot skadlig uppvärmning annat än för små värden på a. En jordfelsbrytare utgör dock ett gott skydd. Vid Im = 20A löser således en 300 mA jordfelsbrytare redan när felstället avviker från mittpunkten med mindre än 1% av L.

    EXEMPEL 7

    Självbegränsande parallellresistiv kabel med ledande hölje och ansluten i ena änden mellan fas och nolla. Felet antas bestå av överledning mellan värmeledaren, normalt ledande plast och det ledande höljet, t.ex genomspikning.

    Felströmmen i det ledande höljet är i detta fall mycket svår att beräkna på grund av dels en komplicerad fältbild vid felstället, dels den stora positiva temperaturkoefficienten hos materialet i värmeledaren. Mätningar på några kablar av denna typ har visat att felströmmen ofta blir mycket liten, under 1 mA, så snart felstället inte är i kontakt med eller helt nära den till fasspänningen anslutna ledaren.

    Lämpligt skydd för att uppfylla kraven i denna standard bör diskuteras med leverantören av kabeln.